ANGOLAS FRIGÖRELSE (Sundh, Järf, Hallman, Hausel 2004)

Befrielserörelsernas och Portugals, Sydafrikas
och Kubas roller i konflikten 1974 – 1976. PM i Historia, Mälardalens Högskola.

Inledning
Det finns först och främst två orsaker till att vi valt att skriva om Angolas koloniala frigörelse. För det första tror vi att befrielsekampens utgång i Angola var avgörande för de samhälleliga förändringar som senare ägde rum i Angola, Namibia och Sydafrika. För det andra har vi inte hittat särskilt mycket i kurslitteraturen om de förändringar som har ägt rum i södra Afrika under 1900-talet. Därför tror vi att det kan vara nyttigt att titta närmare på händelseutvecklingen i Angola.
Att koncentrera sig på ett par år i ett lands relationer till imperialismen är svårt, och i det av oss valda fallet har det visat sig i stort sätt omöjligt, vilket vi är rädda för avspeglar sig i uppsatsens kvalité. Rent allmänt är det nödvändigt att se utvecklingen i ett längre perspektiv för att förstå imperialismen och dess motståndare. I fallet Angola drivs dessa krav till sina extremer, bland annat på grund av antalet inblandade parter. Förutom angolanerna själva och kalla krigets supermakter USA och Sovjet finns bland andra den forna kolonialmakten Portugal naturligtvis med i bilden. Dessutom Kuba och i viss mån Guinea och Guinea-Bissau som kom att strida på angolanernas sida. Zaire och Sydafrika spelade framträdande roller, såväl som direkta angripare och uppbackare av fraktioner i inbördeskriget som hantlangare åt USA. Därtill kan läggas Kina som på grund av kalla krigets logik kom att backa upp samma sida som USA (men som det förmodligen ändå varit svårt att skriva om p.g.a. svårigheter med källor) samt de legosoldater som rekryterades från världens alla hörn och som skulle kunna utgöra ett kapitel för sig.

Angolas kolonialhistoria
När portugiserna från och med 1400-talets begynnelse började utforska världshaven så tog de sig ned längs Afrikas västkust, längre och längre för varje decennium, tills de år 1483 stötte på det land som kom att få namnet Angola.[1] Ett första försök till att kolonisera Angola ägde rum 1571, och delar av landet kom att inkorporeras i Portugals framväxande imperium. Det man kom att kontrollera var en smal kustremsa, kanske 50 mil lång, och inlandet var i övrigt ganska okänt. Ännu in på 1900-talet fanns det områden i det inre av landet där invånarna ännu aldrig hade sett en vit människa. Luanda grundades vid kusten 1576, en stad som länge var den enda ”europeiska” staden i Afrika.[2]
Angola kom att bli det svarta fåret bland Portugals afrikanska besittningar.[3] Vid den här tiden hade man inte hittat några lukrativa afrikanska varor som guld eller elfenben, och den huvudsakliga handelsnäringen utgjordes av slavar.[4] Luanda växte ut till en viktig transithamn för slavtransporterna till Brasiliens plantager. Det var oftast inte portugiserna själva som försörjde Luanda med denna handelsvara, istället levererades dessa av inhemska angolanska entreprenörer som bytte sin människovara mot t.ex. portugisiska eldvapen och alkohol.[5] Slavarna var ofta fångar som tagits i samband med lokal stamkrig.[6] Denna handel var mycket omfattande i Angola, och kom sammantaget med de europeiska sjukdomarnas härjningar att resultera i att landet under 1700-talet blev glest befolkat.[7] Slaveriet avskaffades officiellt i en kungörelse av år 1878.[8]

Trots att framväxande världsmakter som Holland och England tidvis kom att kontrollera delar av den angolanska kustremsan så bibehöll Portugal sin hegemoni i detta område in på 1800-talet. Vid Berlinkonferensen 1884-85 fick man slutligen sin överhöghet i Angola och Moçambicue formellt bekräftad och länderna erkändes som portugisiska kolonier.[9] När 1900-talet gjorde sitt intåg kunde man skönja en spirande frihetsrörelse i Angola. Det var utbildade exilangolaner i Portugal som utgjorde pionjärerna och de manade till kamp mot kolonialmakten.[10] Kritikerna pläderade till en början för ganska blygsamma reformer.[11] Men med tiden skulle kraven växa.

Inbördeskriget
Den 25 april 1974 skedde en statskupp i Lissabon som undanröjde regimen i Portugal. Detta förändrade som i ett slag förutsättningarna för Angola och kampen för dess självständighet. De nya ledarna hade koloniernas avvecklande på programmet man började genast arbetet med att förverkliga detta mål. En övergångsregering i Angola bildades i januari 1975 där de tre motståndsrörelserna MPLA, FNLA och UNITA ingick. Datumet för utropandet av den formella självständigheten var satt till den 11 november samma år.[12] Sprickan mellan falangerna djupnade nu och i mars månad exploderade landet i ett blodigt inbördeskrig där UNITA och FNLA allierade sig mot MPLA.[13] De sistnämnda var dock den starkare parten och såg i september ut att vinna kriget. Nu ingrep Zaires president Mobutu i striderna och kastade in trupper norrifrån, i stöd till FNLA.[14] Mobutu ville säkra Angola för att hindra inhemska rebeller från att använda gränslandet som utgångspunkt för gerillaanfall, dessutom var Holden Roberto en släkting till honom.[15] I oktober 1975 sällade sig Sydafrika till kriget på FNLA/UNITA:s sida när deras pansarförband rullade över den namibiska gränsen i söder. Man såg en säkerhetspolitisk anledning att intervenera i Angola. På grund av den apartheidpolitik som Sydafrika förde vid den här tiden sågs man allmänt som paria runt om i Afrika. Man ville därför förhindra att en potentiellt fientlig regim upprättades i Angola.[16]
MPLA var hårt trängda men höll fortfarande huvudstaden Luanda. Med hjälp av kubanska trupper kunde man slå tillbaka anfallen och i november firades landets självständighet som planerat. I mars 1976 hade MPLA-koalitionen slutligen lyckats fördriva alla invasionsstyrkor.[17] Stridigheterna skulle fortsätta i nästan tre decennier, innan striderna avstannade i samband med Jonas Savimbis död 2002. [18] Men freden är bräcklig och framtiden för Angolas folk är ännu oviss.

USA och Sovjetunionen
I bakgrunden till händelseutvecklingen ryckte USA och Sovjet i många trådar. I det första rummet ville USA säkra Angolas råvarutillgångar, främst olja och diamanter.[19] Man ville ha en samarbetsvillig regim i Angola och därför hade man ända sedan 1961 stött FNLA med pengar.[20] Efter det att Portugals nya ledning i januari 1975 uttalat sin önskan att släppa kolonierna ökade USA:s stöd till FNLA mångfalt och man började sända vapenleveranser.[21] Man hade ett finger med i spelet var gäller Zaires och Sydafrikas angrepp mot MPLA hösten 1975. Även om dessa länder hade sina egna anledningar att intervenera i Angola så var det ingen hemlighet att de var USA:s allierade.[22]
Utöver stormakterna kom ett koppel av länder att stödja någondera sida i konflikten. Detta politiska spel kunde få en del märkliga konsekvenser. Eftersom Kina, enligt Blum, av ideologiska skäl inte kunde stödja samma sida som Sovjetunionen så stödde man FNLA, vilket här märkligt nog ställde dem i samma bås som USA.[23]

Syfte och frågeställningar
I Geir Lundestads bok Öst, väst, nord, syd finns en redogörelse för vad som hände i Angola i samband med att Portugal tvingades ge upp sina kolonier.[24] Det händer ibland att man som Lundestad väldigt skissartat beskriver bland annat befrielserörelsernas särdrag och Kubas, Zaires och Sydafrikas roller i sammanhanget. Detta kan bland annat bero på att många som skrivit om Angola haft USA:s och Sovjetunionens agerande som huvudintresse. Naturligtvis är konflikten i Angola omöjlig att förstå utan kännedom om stormakternas roll, men vi tror att även andra faktorer haft stor betydelse. Det övergripande syftet med det här arbetet är att föra fram ett annat perspektiv på Angolas frigörelse, för att på så sätt få till stånd en diskussion. Därför har frågeställningarna också kommit att kretsa kring andra frågor än de Lundestad tagit upp:
Hur förändrades den portugisiska samhällsstrukturen kring tiden för Angolas frigörelse, och hur såg sambandet ut mellan de förändringar som skedde i Portugal och de som ägde rum i Angola?
Vilken var karaktären hos de olika befrielserörelserna?
Hur såg kubanerna på samarbetet mellan Kuba och MPLA, hur och varför förändrades detta enligt dem över tiden?
Hur och varför agerade Sydafrika i konflikten, och vilka effekter fick detta?

Metod, källor, avgränsning och disposition
För att bättre förstå händelseförloppet kring Angolas koloniala frigörelse har vi använt oss av sådan litteratur som mer djuplodande försöker förklara händelseförloppet och dess bakomliggande orsaker. Vi har bland annat haft Basil Davidsons skildringar som utgångspunkt, men vi har även jämfört dessa alster med annan litteratur som beskriver konflikten och frigörelseprocessen i Angola. Davidson är en historiker och journalist som sedan början av 1960-talet studerat Afrikas historia, samhälle och kultur. Han har skrivit mer än trettio böcker som behandlar dessa ämnen. Davidson angriper ofta historiska förändringar ur ett brett afrikanskt perspektiv, men han har också skrivit åtminstone en bok som i första hand handlar om Angola. För att få kännedom om kubanernas syn på händelserna i Angola och på samarbetet med MPLA har vi använt oss av en intervju med Jorge Risquet, som länge var en av Kubas representanter i samarbetet med den angolanska befrielserörelsen MPLA.
Vi har valt att inrikta oss på att undersöka vad som hände i Angola från att de första européerna anlände fram till mitten av 1970-talet då landet blev självständigt. Tyngdpunkten är förlagd till den period som sträcker sig från befrielsekampens inledning år 1961 till utropandet av självständigheten 1975. Av skäl som tidigare nämnts stannar vi inte upp längre än nödvändigt vid USA:s och Sovjetunionens agerande och motiv, utan inriktar oss istället främst på Portugal, Kuba och Sydafrika samt befrielserörelserna.[25] När det gäller urvalet anser vi att de angolanska grupperingarna inte kan förbises. Att känna till Portugals historiska roll är nödvändigt för att förstå händelseutvecklingen kring självständigheten. Sydafrika är intressant av många anledningar. Dels därför att man kom att spela så många roller i Angola. Man var allierade med USA, man agerade i eget intresse och man backade upp en sida i inbördeskriget. Dessutom kom händelserna i Angola att få stora konsekvenser i själva Sydafrika. Kubanernas ingripande anser vi vara intressant då vissa hävdar att det var avgörande för krigets utgång. Dessutom är det anmärkningsvärt att ett tredjevärldenland satsade så stora resurser för att försvara ett annat lands oberoende.
Vi börjar med att beskriva situationen i Portugal i samband med diktaturens fall vid mitten av 1970-talet. Därefter följer en redogörelse kring särdragen hos de olika befrielserörelserna i Angola och Kubas agerande i förhållande till dessa. Slutligen beskrivs Sydafrikas intressen och agerande i samband med utropandet av Angolas självständighet.


Portugal
I Portugal härskade ” En ideologi som byggde på överklassens oinskränkta makt, på kyrkans kontroll av folket och på Portugals civilisatoriska och missionerande insatser i de afrikanska kolonierna”.[26] Armén, kyrkan och godsägarna bar upp Salazars stat som gick ut på att de hierarkier som fanns skulle bevaras då de var givna av Gud. Alla skulle veta sin plats. Man hade en enorm polismakt och säkerhetstjänst som bedrev förföljelse av all opposition med kyrkans välsignelse.[27] Den gamle diktatorn Salazar ersattes på grund av sjukdom av Marcello Caetano. Han försökte sig på att stilla folkets missnöje genom en viss liberalisering men kolonialkrigen fortsatte och utökades. 50% av nationalbudgeten gick åt till att finansiera krigen. 200 000 man slogs i dom afrikanska kolonierna. Missnöjet med fascistregimen fanns bland olika samhällsklasser. Även kapitalägarklassen ville bli av med den tillbakablickande och feodallika samhällstrukturen och istället införa en borgerlig republik så att ett fritt näringsliv skulle tillåtas att blomstra. Utbyggnaden av industrin i Portugal hade inte kommit igång förrän i början av 1960-talet. Man ville ha in Portugal i den europeiska gemenskapen men samtidigt var man motståndare till att ge upp kolonierna. Även medelklassen ställde upp på kapitalägarklassens krav. Portugal låg på en utvecklingsnivå som var närmare den tredje världen än dom utvecklade kapitalistländerna. Man hade ett ineffektivt jordbruk. Nästan hälften av befolkningen var analfabeter.

Reformförsök, missnöje och repression
Salazars efterträdare Caetano såg det som sin uppgift att bevara det fascistiska systemet men samtidigt liberalisera ekonomin för att locka till sig utländska företag. Han hade själv varit kolonialminister under Salazar på 1940-talet, då han hade sett det som sin uppgift att stoppa den omoraliska rasblandningen som pågick där. Caetano genomförde nu vissa ytliga reformer. Censuren skulle mildras och fackliga val skulle bli tillåtna. Denna utveckling ledde till att strejker och demonstrationer utbröt, vilket i sin tur ledde till repression och fängslande av ledarna för demonstrationerna. Han hade också lovat en allmän rösträtt och fria val, men bara 30% av befolkningen fick rösträtt och i kolonierna var andelen ännu lägre. När val hölls hindrades all opposition från tillgång till media och grovt valfusk förekom.[28]


Kolonialpolitiken
Caetano förändrade heller inte kolonialpolitiken som hade varit ett annat löfte. I ett tal som han höll menade han att de storartade samhällena som Portugal hade byggt tillsammans med de svarta då skulle falla samman i total anarki. Det var dom vitas ansvar att se till att ordningen uppehölls. För att rädda kolonierna bjöd man in multinationella företag att ta hand råvaruresurserna tillsammans med portugiserna. Ett förtiotal olika företag, framförallt amerikanska inriktade på oljan spelade en stor roll. Diamanterna var det framförallt Sydafrika som hade intressen i. Även franska och västtyska bolag var där med intressen framförallt i kaffeodlingen och järnmalmen. En del av bolagen hade egna militära styrkor som deltog i kampen mot befrielserörelsen. När krigen för frihet bröt ut i början av sextiotalet bestod Portugals hela armé av 30 000 man. Tio år senare var den del av armén som var stationerad i Afrika uppe i 200 000 man. Halva Portugals statsbudget gick åt till att bekämpa frihetsrörelserna i Afrika. Motståndet mot krigen växte i Portugal. Värnpliktiga soldater, ofta väldigt unga pojkar, tvingades till kolonierna och deserteringar var vanliga. Portugiser emigrerade i stor omfattning för att slippa krigen och arbetslösheten hemma. Portugals anseende i omvärlden var mycket dåligt på grund av det brutala kriget.[29]


Militären
Efter en stor misslyckad militäroffensiv i kolonierna 1970 så kom man till insikt om att konflikten inte kunde lösas militärt och att Portugals usla ekonomi omöjliggjorde en nykolonial lösning. Förlusten av soldater och officerare ökade ständigt och det hade en demoraliserande effekt på dom väpnade trupperna. Motståndet mot krigen på hemmaplan steg dag för dag. Revolutionen i Portugal hade sin bas i misslyckandet med att bevara kolonialväldet och för att det fanns ett stort folkligt missnöje.[30] De hopplösa krigen hade lett till ett missnöje bland framförallt de lägre officerarskikten och missnöjet kom att rikta sig mot hela det fascistiska systemet och mot den aristokratiskt ledda armén. Kuppen innebar inte direkt frihet för kolonierna. Nykoloniala intressen försökte med hjälp av generalen Spinola som hade blivit president att dra ut på övergången från kolonier till självständiga stater. Man ville göra det möjligt för dom vita i kolonierna och den lilla svarta medelklassen att formera ett alternativ till befrielserörelserna. Det fanns en splittring inom armén som hade makten i Portugal och MFA ville snabba på avkolonieringen. [31]

Kampen om råvarorna
Kampen i kolonierna gällde den ekonomiska kontrollen över råvarorna som Portugal var så beroende av. Utländska företag från Sydafrika, Rhodesia, USA och Västeuropa skulle släppas in som ett villkor för att dom skulle få militärt stöd av Nato i kriget.
Angola var ett land med enorma naturrikedomar, tre gånger så stort som Sverige till ytan. Råvarutillgångar som diamanter, olja och järnmalm var betydande. Dessutom var Angola en av världens största kaffeproducenter.[32] Portugal var det kolonialland i Europa som längst gjorde motstånd mot tankarna på att avveckla den formella kolonialismen. Man inte hade råd med nykolonialismen på grund av Portugals efterblivna ekonomiska struktur och sin politiska isolering. Beroendet av råvarorna från kolonierna var stor. Portugals ekonomi var inte i kraft att konkurrera om naturresurserna med några andra makter så det krävdes direkt militär kontroll. Andra makter avskaffade sina kolonier formellt och istället fick dom stora bolagen fortsätta exploateringen.[33]
Portugal var ett av de råvarufattigaste länderna i Europa. Man ville dra sig ur Afrika men samtidigt försöka värna om de portugisiska intressena som skulle vara ett villkor för att ge självständighet till kolonierna. Den nya regimen i Portugal sa sig vara antikolonialistisk och socialistisk. Men man ville inte ta ställning mellan dom olika befrielserörelserna. Man försökte få dessa att enas för att därigenom behålla ett visst inflytande. År 1956 grundades den angolanska befrielserörelsen MPLA och 1961 inleddes den väpnade kampen mot kolonialmakten. I norra Angola gjorde befolkningen revolt. Befrielserörelsen skaffade sig kontroll över stora områden i norra Angola. Portugal slog ner upproret och massakrerade 50 000 människor när dom återställde ordningen. Men kampen fortsatte. Portugiserna utövade ren terror mot folket med dom modernaste vapen NATO kunde uppbringa, inkluderande kemiska stridsmedel och napalm. Ju fler som mördades och lemlästades av militären desto fler människor anslöts sig till kampen, och stödet för MPLA ökade ständigt. I 14 år pågick kampen tills att Portugals resurser sinade ut.[34]


Kolonialväldets avveckling
I januari 1975 tecknades en överenskommelse mellan Portugal, MPLA, FNLA och UNITA. En övergångsregering med dom fyra parterna skulle dela på makten. FNLA och UNITA saboterade det hela och fortsatte med sin terror mot civila och MPLA-anhängare, med stöd ifrån Zaire och Sydafrika som invaderade med trupper. MPLA lyckades hålla stånd och fick hjälp av kubanska trupper som hade börjat anlända.[35]
´ Hobsbawm menar att det var den portugisiska revolutionen som gjorde det möjligt för dom afrikanska kolonierna att få sin självständighet 1975. Bakom militärkuppen stod MFA, De väpnade styrkornas rörelse, som var en underjordisk organisation för officerare som bildats året innan. MFA omfattade cirka 400 personer och hade sitt ursprung i missnöjet med den portugisiska regimen och hade blivit påverkade av de socialistiska befrielserörelser man kämpat mot i kolonierna. De radikala officerarnas kupp, som ledde till en revolution, hade sitt ursprung i de långa och tärande krigen mot dom afrikanska befrielserörelserna.[36] Davidson menar utifrån ett annat perspektiv att befrielserörelserna genom befrielsen av sina egna folk hjälpte till att även befria det portugisiska folket från en fruktansvärd diktatur. Han menar att en revolution i Afrika ledde till en revolution i Europa.[37]
Men i Angola var inte kampen över. MPLA hade ideologiska motståndare i dom andra befrielserörelserna som existerade vid sidan av den verkliga befrielserörelsen. FNLA kallade sig för en befrielserörelse men var skapad av Holden Roberto som inte bara var en CIA-agent utan även svåger till Mobutu, Zaires diktator. På agendan hade han att skapa ett kungarike i dom allra oljerikaste delarna av landet och i princip ansluta dom till Zaire. En fraktion av den organisationen bröt sig ur och bildade UNITA under ledning av Jonas Savimbi. Deras kamp gick ut på att bekämpa MPLA och fick stöd av Portugal och den inhemska vita överklassen. [38]

Befrielserörelserna: Imperialismen, stamtänkandet och kampen för ett självständigt Angola
Vi tror att det är viktigt att lära känna några av de grundläggande dragen hos de mest betydelsefulla befrielserörelserna MPLA, FNLA och UNITA för att förstå händelseförloppet kring utropandet av Angolas självständighet. Därför kommer vi här kortfattat att redogöra för några av MPLA:s, FNLA:s och UNITA:s olika särdrag.
Det är möjligt att utpeka två olika riktningar när det gäller hur de angolanska befrielserörelserna beskrivs i litteraturen. Några författare menar att de tribala dragen varit dominerande inom samtliga av de tre rörelserna och betonar sekler av konkurrerande stamintressen som den främsta orsaken till (åtminstone de tidiga) konflikterna mellan grupperna.[39] Den amerikanske författaren William Blum skriver att motståndsrörelsernas ursprung stod att finna i tre angolanska stammar: kongo i norr (FNLA), mbundu i sydöst (MPLA) och ovimbundu i sydväst (UNITA).[40] Andra menar att MPLA till skillnad från FNLA och UNITA redan från början var – och skulle förbli – ”en rörelse för alla afrikaner i Angola oavsett hudfärg”.[41] Vi har i vår beskrivning av MPLA lutat oss mot den senare uppfattningen.

MPLA
MPLA (Movimento Popular de LibertaVão de Angola) bildades 1956 i Luanda. Rörelsen var ursprungligen stadsbaserad och dess tidiga anhängarskara utgjordes företrädesvis av privilegierade och välutbildade människor.[42] De assimilerade angolaner som hade möjlighet att studera utgjorde år 1950 inte mer än 0,75 procent av befolkningen,[43] men dessa grupper skulle ändå komma att spela en viktig roll för den ideologiska och politiska utvecklingen. De mest privilegierade bland de assimilerade (däribland MPLA:s blivande ledare Augostinho Neto) fick möjlighet att studera vid Portugals universitet. Där kom de i kontakt med portugisiska demokrater som både vände sig mot kolonialismen och diktaturen i hemlandet.[44] På så sätt överfördes radikala idéer till Angola. Det fanns även betydande kontakter mellan de assimilerade och radikala Portugiser som bodde i Angola.[45]
MPLA fick redan tidigt under 1960-talet stöd från Sovjet och Kuba.[46] Sovjets stöd, som från och med mars 1975 skulle få nya dimensioner, kom enligt Zdenek Cervenka att utgöra en viktig faktor bakom MPLA:s seger 1975-76.[47] Som vi kommer att se spelade även det kubanska stödet en viktig roll för det framgångsrika motståndet mot det sydafrikanska och zairiska invasionsförsöket 1975, som stöddes av FNLA och UNITA.[48]

FNLA
FNLA (Frente Nacional de LibertaVão de Angola) växte fram ur partiet UPNA som var vad Cervenka kallar ”ett snävt etno-regionalt parti”[49]. Rörelsens ledare, Holden Roberto, var redan under början av 1960-talet avlönad av CIA. Det nationella säkerhetsrådet i Washington beslöt i januari 1975 dessutom att genom CIA stödja FNLA med 300 000 dollar.[50] Detta verkar bara ha varit toppen på ett isberg. Bland annat skickade man även vapen och spenderade minst en miljon dollar på olika manövrer med legosoldater.[51] FNLA fick även stöd från Sydafrika och från Zaire, som ville ha en regering som kunde underordnas Mobutus och USA:s intressen.[52]

UNITA
UNITA (União Nacional Para a Independência Total de Angola) bildades 1966 av Jonas Savimbi som en utbrytning ur FNLA.[53] Orsaken till dess uppkomst var enligt Basil Davidson att Savimbi anklagade Roberto för att vara ”en produkt av USA”[54] och för att utnyttja gamla stammotsättningar för att uppnå sina mål. Inte heller UNITA hade ett självständigt och enat Angola som mål för sin verksamhet. Davidson berättar att observatörer från Finland, Italien, Västtyskland och OAU (Organization of African Unity) som besökte Angola 1970 var överens om att UNITA var att betrakta som ”ännu en söndrande faktor, som dock var av underordnad betydelse”.[55] År 1975 erhöll UNITA precis som FNLA stöd från USA och Sydafrika.[56]


Ett kubanskt perspektiv på Angolas koloniala frigörelse: Jorge Risquet om Angola, MPLA och Kuba 1961-1975
David Deutschmann gjorde 1989 en intervju med Jorge Risquet för bokförlaget Ocean Press. Risquet, som redan vid mitten av 60-talet tagit del i Kubas samarbete med MPLA, var vid tiden för intervjun bland annat chef för det kubanska kommunistpartiets utrikespolitiska avdelning. Han hade också varit ledare för den kubanska delegationen vid de förhandlingar mellan Angola, Kuba och Sydafrika som den 22 december 1988 resulterade i att avtal slöts rörande bland annat Namibias självständighet.[57]
Vi anser att Risquets redogörelse är betydelsefull som berättande källa eftersom den visar hur en representant för den kubanska regeringen valt att beskriva det händelseförlopp vi intresserar oss för. Samtidigt är det viktigt att vara uppmärksam på vårt beroende av Deutschman och förlaget i detta sammanhang. De kan ha valt att utelämna sådant som Risquet betraktade som centralt. När man tittar på materialet verkar det dock inte som om man klippt och klistrat särskilt mycket. Risquet får möjlighet att göra långa utläggningar kring varje fråga. Även i förordet till boken Kuba om Kuba i Afrika diskuteras materialets karaktär som berättande källa, och man pekar på närheten till skeendet. Samtidigt resonerar man kring det faktum att Kuba fungerade som en part i händelseförloppet. Det senare utgör förstås ett problem. Därför påpekar förordsförfattarna att det är ”principiellt välbetänkt att jämföra den kubanska berättelsen med andras”.[58] Det har vi gjort. Vi har inte hittat några historievetenskapliga skildringar som på ett avgörande sätt skiljer sig från den beskrivning Risquet ger av skeendet och kubanernas insats. [59] Kanske har vi letat på fel ställen? Ett eventuellt undantag är Geir Lundestads bok Öst, väst, nord, syd. Till exempel hävdar Lundestad att ”det kubanska ingripandet började… något tidigare… än det sydafrikanska”.[60] Det här och liknande påståenden spelar naturligtvis en viss roll för hur man som läsare av en så pass deskriptiv text som Lundestads uppfattar de olika staternas motiv och agerande. Eftersom Lundestads bok är ett ”översiktsverk”[61] finns det ingen notapparat, vilket betyder att man inte kan ta reda på uppgifterna inhämtats. Vad han menar med ordet ”ingripande” framgår inte heller i den korta passage där Angola behandlas. Enligt Cervenka, vars bok utgivits av Utrikespolitiska Institutet, gick de reguljära sydafrikanska förbanden redan i början av augusti 1975 över Angolas södra gräns. De fortsatte norrut och inledde den 19 oktober en offensiv, vilken (med FNLA:s och UNITA:s aktiva samverkan) snart övergick ”i en regelrätt, fullskalig invasion med huvudstaden Luanda som slutmål”.[62] Det var först den 5 november, och på MPLA:s ”vädjan”,[63] som det kubanska kommunistpartiets centralkommitté tog ett beslut om att skicka trupper.[64] Lundestad är den enda källa vi hittat som inte stödjer denna redogörelse för det aktuella händelseförloppet.[65]
Intervjun med Risquet handlar om den roll Kuba spelade i södra Afrika 1962-1988. I början av intervjun redogör Risquet för sin syn på relationen mellan Kuba och MPLA från 1960-talets början, då MPLA inledde upproret mot den portugisiska kolonialmakten, fram till händelserna kring Angolas självständighet 1975. Det är den delen av intervjun vi här kommer att begränsa oss till.

Synen på MPLA, FNLA och UNITA
Risquet menar att det föreföll naturligt för Kuba att inleda ett samarbete med MPLA eftersom ”MPLA var den enda genuint oberoende, icke-stambaserade och icke-rasistiska rörelsen… med viljan att kämpa för Angolas oberoende på basis av ett konsekvent program för nationell befrielse”.[66] FNLA hade egentligen inte ens vid dess tillblivelse haft den nationella befrielsen som mål, utan snarare varit ”en antiportugisisk, stambaserad organisation… (som) dödade portugiser utan urskiljning, inte bara soldater och officiella representanter för det koloniala förtrycket”.[67] Dock övergick organisationen tidigt från att attackera portugiserna till att ”angripa MPLA, vilket tjänade CIA:s intressen”.[68] Risquet hävdar också att Holden Roberto (FNLA:s blivande ledare) redan tidigt under 60-talet värvades av CIA [69], vars målsättning var att etablera ett styre som höll sig inom de ramar den nordamerikanska imperialismen satte upp.[70] När det gäller UNITA, som under senare delen av 60-talet framträdde som en utbrytning ur FNLA, menar Risquet att organisationen blev ”ett redskap i portugisernas händer, i kampen mot MPLA”. [71]

Kontakterna mellan Kuba och MPLA före den sydafrikanska invasionen 1975
Enligt Risquet knöts redan under början 60-talet kontakter mellan Kubas regering och MPLA. Dessa kontakter kom sedan att utvecklas. Stödet till MPLA handlade från senare delen av 60-talet bland annat om utbildning i gerillakrigföring i Kongo (Brazzaville) och på Kuba. Dessutom erbjöds angolanska studenter universitetsutbildning på Kuba.[72]
Efter att diktaturen i Portugal störtats 1974 ingicks vapenstillestånd mellan Portugal och Angola och en övergångsregering bestående av MPLA, FNLA, UNITA och portugiser som skulle verka fram till datumet för det formella oberoendet (den 11 november 1975) bildades. Detta samarbete bröt dock samman. Anledningen till detta var enligt Risquet att de soldater från Zaire, som i Luanda företrädde FNLA begick övergrepp mot invånarna, vilket resulterade i att civilbefolkningen spontant körde ut dem ur staden. När det gäller UNITA menar Risquet att organisationen varken hade något militärt eller politiskt inflytande i Luanda. Eftersom MPLA var den enda rörelsen som åtnjöt ett massivt folkligt stöd i staden var det den som – tillsammans med portugiserna – kom att inta ledarskapet i övergångsregeringen.[73]
Risquet redogör vidare för hur MPLA vid mitten av år 1975 bad Kuba om assistans i form av militära instruktörer. Dessa skulle användas för att utbilda den yngre generation som inte hade några stridserfarenheter, för att på sätt bygga upp en nationell armé. Kuba tillhandahöll den hjälp MPLA bad om.[74]

Invasionen och dess inverkan på det kubanska stödet till MPLA
Enligt Risquet var det den ovan nämnda typen av samarbete Kuba och MPLA hade fram till tiden för den militära interventionen som inleddes i augusti, och som tog fart veckorna före utropandet av Angolas självständighet.[75] Så här beskriver han de intressen som låg bakom angreppet:

CIA och imperialisterna hade sina egna planer… Planen var att hindra MPLA att ta makten i ett oberoende Angola, att få till stånd en regering som var lyhörd mot USA-imperialismen. En samling intressenter slog sina påsar ihop för att dela upp Angola och landets resurser. Zaire sneglade mot Cabinda… Sydafrika fikade efter en remsa i södra Angola där de kunde etablera… (en typ av styre), som skulle kunna stärka greppet om deras koloni Namibia… Avsikten var att erövra huvudstaden före den 11 november… FNLA hade redan tryckt upp inbjudningskort till en bankett den dagen.[76]

Sydafrikanska styrkor gick alltså, tillsammans med UNITA, till angrepp i söder. I norr bestod offensiven av en koalition av zairiska truppstyrkor och andra enheter som ”stödde FNLA”.[77] Risquet menar att det var med kännedom om dessa angrepp – och på begäran av MPLA – som beslutet om en militär inblandning fattades:

Så det var i det här sammanhanget som Kuba sände in de styrkor som var nödvändiga för att stoppa de sydafrikanska truppernas avancemang, och trycka tillbaka dem mot Namibia. Det motstånd mot rasisternas framryckning som präglade november och hela december följdes av en offensiv i syfte att driva ut dem ur Angola i januari, februari och mars. Den 27 mars 1976 gick den siste soldaten över floden Cunene, och återvände till Namibia.[78]


I Risquets ögon var det kubanska inskridandet alltså en nödvändighet. De sydafrikanska styrkorna var tungt beväpnade och alltför starka för att MPLA:s styrkor själva skulle haft möjlighet att stoppa dem och driva ut dem ur landet. De kubanska insatserna för att försvara Angola mot de militärt överlägsna invasionsstyrkorna var avgörande för att Angolas nyvunna självständighet skulle kunna vidmakthållas.[79]





Sydafrika
Sydafrika hade naturligtvis egna anledningar – förutom att man gick USA: s ärenden - till att oberoendet från portugiserna inte skulle utvecklas till ett socialistiskt styre i Angola.
Genom åren hade man haft olika planer på vad man skulle ta sig till i södra Afrika. Även om den exakta utformningen kom att variera så var den expansionistiska kärnan konstant. År 1963 hade Verwoerdregimen i Sydafrika föreslagit formerandet av ett samvälde med en gemensam marknad i södra Afrika. Som ett första steg i denna utveckling tänkte man sig upprättandet av en frihandelszon. Utvecklingen skulle därefter rulla på tills det apartheidideologerna beskrev som en ”association av svarta och vita stater” med Sydafrika som det ”centraliserande moderlandet” blev verklighet. Denna plan förverkligades dock aldrig, men grundtanken kom att leva kvar.[80]
April 1974 betydde slutet för fascistregimen i Portugal. Detta betydde i sin tur politiskt oberoende för Mozambique och Angola året därefter. Vorsterregimen, som nu satt vid spakarna i Pretoria, kontrade nästan omedelbart mot detta med en förnyad politisk och diplomatisk agenda som gick under namnet ”détente”.[81] Målet med denna hastiga omformulering av regionalpolitiken var visionen om ett maktblock bestående av oberoende stater i södra Afrika som kunde utgöra en gemensam front mot gemensamma fiender. Det var det inre incitamentet som var en av anledningarna till att Sydafrika invaderade Angola 1975.[82] Enligt Jorge Risquete var Sydafrika ute efter att upprätta ett bantustan,[83] eller i alla fall något sorts kontroll som skulle säkra greppet över dess koloni Namibia.
Efter det att eldupphör hade slutits mellan Angola och Portugal skulle en övergångsregering verka ett år (1975), och den skulle bestå av MPLA, FNLA, UNITA och portugiserna. Denna konstellation var bräcklig och risken (ur USA:s, Zaires och Sydafrikas synvinkel) att MPLA skulle vinna makten var mer än uppenbar. Därför iscensatte man anfallen på Angola 1975, innan dess absoluta oberoende – vars datum var satt till den 11 november – var realiserat. Från norr angrep zairiska förband tillsammans med vita legoknektar och FNLA, medan Sydafrika anföll i söder. Den sydafrikanska marschen mot Luanda började i oktober och utgick områden i södra Angola som man ockuperat redan i augusti. Även den fronten var en mix, bestående av (förutom de sydafrikanska trupperna) UNITA, legosoldater och fascistiska portugisiska soldater och officerare som hellre stannade kvar i Afrika än att åka tillbaka till det nu demokratiska hemlandet.[84]
I norr lyckades angreppet stoppas 22 km från Luanda och den 8 november kunde FNLA-styrkorna pressas bakåt. I söder hade Sydafrikas invasion skett utan nämnvärt motstånd. Man kunde snabbt avancera mot huvudstaden. I början av november ägde de första sammanstötningarna rum i staden Benguela, där MPLA hade en skola för gerillasoldater och där kubanska instruktörer befann sig. Sydafrikanerna hade då avverkat mer än halva vägen till Luanda. Ända fram kom man dock aldrig. Den 10 november lämnade den siste portugisiske soldaten Angola och den 11 november proklamerades Angolas oberoende. Sydafrikas anfall fortsatte dock under hela november och december. Vid årsskiftet vände initiativet och under de följande tre månaderna pressades sydafrikanerna bakåt. Den 27 mars 1976 hade alla trupper tvingats ut ur Angola och återvänt till Namibia.[85]
Detta militära misslyckande, betydde tillsammans med interna politiska kriser i samband med upproren i Soweto 1976/77 slutet för Voersterregimens agenda.[86] Om man lyckats förhindra Angolas oberoende hade man kunnat fortsätta sin expansionspolitik och nått Zambia, Tanzania och Botswana. I Zimbabwe (då Sydrhodesia) hade man redan upprättat en rasistisk lydregim som gick emot Storbritannien under Ian Smith. I Angola hade Sydafrika förmodligen kunnat göra detta ännu enklare då portugiserna var betydligt svagare än britterna.[87]
När man diskuterar de militära nederlagens orsaker och betydelser tror vi att man måste ta med ett par psykologiska faktorer med i beräkningarna. Dels måste det vara svårt att motivera de rasistiskt indoktrinerade soldaterna att slåss i Angola. Om de krigat i själva Sydafrika kunde de ju intala sig att de kämpade för den egna rasen, fosterlandet och apartheids fortlevnad, men att offra sitt liv för att UNITA och negern Jonas Savimbi skulle få makten i ett annat land måste ha varit betydligt svårare. Den andra psykologiska effekten är den knäck som rasisternas ideologi måste ha fått vid förlusterna mot de mixade angolansk-kubanska trupperna, och som säkerligen inte bara drabbade de stridande enheterna utan appartheidsystemet som helhet.[88]

Betydelsen av kriget i Angola för kampen mot apartheid
De sydafrikanska planerna fortlevde dock, och i och med Ronald Reagans seger i valet 1980 fick man på nytt vind i seglen. Den nya administrationen igångsatte en politik som gick under benämningen ”konstruktivt engagemang” gentemot regimen i Pretoria. Pretoria i sin tur fortsatte att gå in i Angola, ofta med syftet att försvara UNITA från att besegras av FAPLA (MPLA:s väpnade gren ).
Staden Cuito Canavale i södra Angola blev en symbol för Sydafrikas expansionistiska dödskamp. Fem gånger försökte man inta den, utan framgång. Det sista försöket ägde rum den 13 Januari 1988, och hade föregåtts av en flera månaders lång belägring och artilleribeskjutning. Trots detta kunde alltså angolanerna med kubanernas hjälp förhindra anfallet, och denna gång följdes förhindrandet av en motoffensiv som ledde till att sydafrikanerna gick till reträtt.[89] Det blev slutet för den sydafrikanska aggressionen i Angola, och skulle även bidra till hela apartheidsystemets slutliga kollaps. Efter det att Nelson Mandela släppts fri efter 28 år i fängelse gick hans första utrikesbesök just till Kuba, och där förklarade han vilken betydelse de kubansk-angolanska truppernas seger vid Cuito Canavale spelat för kampen mot apartheid inne i Sydafrika:

Apartheidarméns nederlag blev en inspiration för det kämpande folket inne i Sydafrika! Om inte deras nederlag vid Cuito Canavale inträffat hade inte bannlysningen av vår organisation hävts! Rasistarméns nederlag vid Cuito Canavale har möjliggjort för mig att vara här idag! … Cuito Canavale var vändpunkten i kampen för att befria kontinenten och vårt land från apartheids plågoris! [90]


Sammanfattning
Inbördeskriget i Angola var en långvarig konflikt som vi i det här arbetet har valt att beskriva under åren 1974-1976, i stort sett mellan statskuppen i Portugal i april 1974 till och med den sydafrikanska arméns reträtt från Angola i mars 1976. Oroligheterna i landet pågick dock under längre tid än så, från och med befrielserörelsernas bildande under det sena 50-talet och tidiga 60-talet fram till UNITA-ledaren Jonas Savimbis död 2002. Det är fortfarande osäkert om Angolas folk i framtiden kommer att få avnjuta sin efterlängtade fred.
I centrum för detta arbete står de tre angolanska befrielserörelserna MPLA, FNLA och UNITA, som var mycket olika varandra till både utformning och sin målsättning. MPLA grundades av utbildade, assimilerade angolaner som studerat i Portugal såväl som i Angola. Rörelsen var stadsbaserad och kom att få en marxistisk ideologi som grund. FNLA hade sin bas i norra Angola, bland kongofolket på gränsen till Zaire. Gruppen var etniskt homogen och man företrädde en anti-kolonialistisk nationalism. UNITA slutligen var en utbrytning från FNLA, som av UNITA-ledaren Jonas Savimbi anklagades för att vara alltför västvänligt. Han kritiserade även FNLA:s förlegade stamtänkande. UNITA:s egentliga målsättning är höljd i dunkel. Med avseende på dessa två sistnämnda rörelserna menar Afrikaexperten Basil Davidson att de inte var några egentliga befrielserörelser i MPLA:s mening.
Redan under kolonialtiden sågs en brytning mellan de tre ledande befrielserörelserna MPLA, FNLA och UNITA, en splittring som efter bildandet av övergångsregeringen i februari 1975 ledde till att ett fullskaligt inbördeskrig bröt ut i Angola. Allianserna konsoliderades så att FNLA och UNITA gick ihop mot MPLA. Men kriget handlade inte bara om att dessa tre parter som slogs mot varandra; det var en komplicerad historia som pågick på olika plan. Under hösten 1975 intervenerade Zaire och Sydafrika i stridigheterna, båda på FNLA och UNITA:s sida. MPLA försvarade sig med hjälp av kubanska trupper. Både Zaire och Sydafrika hade säkerhetspolitiska anledningar till sitt handlande: president Mobutu i Zaire ville förhindra att den kongolesiska gerillan fick fotfäste i gränstrakterna och Sydafrikas syfte var bl.a. att få till stånd en angolansk regering som inte var fientligt sinnad mot landets apartheidpolitik. Det gick även i linje med dess expansionistiska agenda för att få kontroll över regionen. Kubas agerande hade ideologiska orsaker och här kan man peka på Kubas intima samarbete med MPLA, som pågått sedan början av 1960-talet. Risquet menar att MPLA var den enda befrielserörelsen som var inställd på att befria hela Angola och därför blev den naturliga samarbetsparten för Kuba. Samarbetet kom senare att inbegripa utbildningsinsatser inom det militära planet och kubanerna hjälpte under kolonialtiden till med att bl.a. utbilda MPLA-folket i gerillakrigföring. När Augostinho Neto så begärde militär hjälp från Kuba under hösten 1975 var det symptomatiskt att man ställde upp.
På det världspolitiska planet var det ett stort antal länder som gav stöd åt någondera sida i konflikten, med USA och Sovjetunionen i spetsen. De underliggande orsakerna var både ideologiska och krasst ekonomiska, Angola har avsevärda naturtillgångar i bl.a. olja och diamanter som naturligtvis var intressanta för båda sidor. CIA hade redan på 60-talet upprättat kontakter med FNLA, som man under 1975 började leverera vapen till. Sovjet hade liknande kontakter med MPLA. Detta engagemang måste ses som ett uttryck för det kalla kriget, vilket också de skarpt avvikande historietolkningarna tycks bekräfta.
Vi har i vårt samlade källmaterial hittat olika ståndpunkter i sättet att skildra skeendet. De uppenbara skillnaderna märker man i detaljfrågor, t.ex. huruvida befrielserörelserna utgick från olika stammar, vilket Blum hävdar. Här menar Davidson att så inte är fallet och pekar på de ideologiska skillnaderna, det marxistiska MPLA stod i opposition mot de västvänliga FNLA och UNITA. En annan fråga handlar om ifall sydafrikanska eller kubanska trupper kom först till Angola. Det är i vårt källmaterial bara Lundestad som menar att Kuba var först. Den överväldigande delen av historikerna menar istället att Kubas insats var ett svar på det sydafrikanska angreppet.
I och med militärkuppen i Lissabon i april 1974 skapades möjligheten för Angola att frigöra sig från det portugisiska kolonialväldet. Men de olika falangerna i befrielsekampen kom efter februari 1975 istället att vända sig direkt emot varandra och situationen utvecklade sig till ett inbördeskrig. Grundkonflikten stod mellan å ena sidan MPLA, och å andra sidan FNLA och UNITA. Efterhand blandade sig utländska makter i kriget och under hösten angrep Zaire och Sydafrika Angola på FNLA/UNITA:s sida. Kuba gick därefter in i stridigheterna som MPLA:s allierade. Redan från början var utlandets ekonomiska stöd till de stridande parterna omfattande och det upphörde inte när de sydafrikanska trupperna gick på reträtt i mars 1976. De utländska moderna vapnen som kontinuerligt försågs till de stridande parterna kom att förlänga kriget och ävenledes det mänskliga lidandet bland Angolas civilbefolkning.



Källor och litteratur
Andersson, Erna – Svenning, Olle (1975) Portugal. Efter revolutionen. Kristianstad.

Angola (1992), i Remo Bissio, Roberto (red), Third World Guide 93/94. Montevideo.

Angolas historia. Tillgänglig [online]: [2004-01-05]

Avtalet om Angola (2002), i Medlemmar i Afrikagrupperna, UBV och Svensk-Kubanska föreningen i Eskilstuna (red.), Kuba om Kuba i Afrika. Eskilstuna.

Avtalet om Namibia (2002), i Medlemmar i Afrikagrupperna, UBV och Svensk-Kubanska föreningen i Eskilstuna (red.), Kuba om Kuba i Afrika. Eskilstuna.

Blum, William (1998), CIA:s och USA:s verkliga utrikespolitik. Göteborg.

Blum, William (2003), Killing Hope. London.

Cameron, Rondo (1997), Världens ekonomiska historia. Från urtid till nutid. Oxford.

Cervenka, Zdnek (1988), Fred i Angola – frihet för Namibia. (Världspolitikens dagsfrågor nr 12 1988.) Skriftserie utgiven av Utrikespolitiska Institutet (UI). Stockholm.

Chomsky, Noam (1995), Man kan inte mörda historien. Göteborg.

Davidson, Basil (2001), Afrika i det tjugonde seklet. Stockholm.

Davidson, Basil (1973), Angola. Ett folks kamp för sin frihet. Uddevalla.

Davidson, Basil (1980), Afrikas moderna historia. Stockholm.

Deutschman, David (2002), ”Jorge Risquet” i Medlemmar i Afrikagrupperna, UBV och

Förord (2002), i Medlemmar i Afrikagrupperna, UBV och Svensk-Kubanska föreningen i Eskilstuna (red.), Kuba om Kuba i Afrika. Eskilstuna.

Hobsbawm, Eric (1994), Ytterligheternas tidsålder. Det korta 1900-talet 1914-1991. Stockholm.

Hur självständigheten vanns (1990), i Hermele, Kenneth – Palmberg, Mai och Afrikagrupperna i Sverige (red), Södra Afrika. Kamp för befrielse och utveckling. Stockholm.

Inalla, Ulla – Nilsson, Hillevi (2002), ”Efter Savimbis död finns hopp om försoning”, Södra Afrika, Nummer 3 2002.

Jernewall, Michel (1976) Portugal. En revolutions historia. Lund.

Lundestad, Geir (2000), Öst, Väst, Nord, Syd. Huvuddrag i internationell politik efter 1945. Lund.

Murray, Martin (1987), South Africa. Time of agony, time of destiny. The Upsurge of Popular Protest. London.

Scammel, G. V. (1982), The first imperial age. London.


Fotnoter:
[1] Cervenka (1988), s. 6.
[2] Scammel (1982), s. 47.
[3] Beteckningen koloni är bekymmersam eftersom någon verklig portugisisk kolonisering i Afrika inte skedde förrän på 1900-talet. Det rörde sig om handelsstationer och ett par besittningar. Cameron (1997), ss. 178, 391.
[4] Scammel (1982), s. 47.
[5] Scammel (1982), ss. 118-119.
[6] Scammel (1982), s. 202.
[7] Scammel (1982), s. 118.
[8] Davidson (1973), s. 79.
[9] Davidson (1980), s. 107.
[10] Davidson (1980), s. 39.
[11] Davidson (1980), s.159.
[12] Angola (1992), s. 126.
[13] Blum (2003), s.251.
[14] Davidson (2003), s. 342.
[15] Blum (2003), s. 254.
[16] Angolas historia (2004-01-05).
[17] Davidson (1980), s. 342.
[18] Innala – Nilsson (2002), ss. 8-9.
[19] Angola, (1992), s. 129.
[20] Blum (2003), s. 254.
[21] Blum (2003), s. 251.
[22] Blum (2003), s. 254.
[23] Blum (2003), s. 251.
[24] Lundestad (2000), s. 105.
[25] Vi har inte hittat någon litteratur som är särskilt inriktad på Sovjetunionens agerande i Angola. När det gäller USA och CIA finns det däremot en hel del litteratur. En av dessa böcker, In Search of enemies – A CIA story, skrevs av John Stockwell, som vid tiden för Angolas frigörelse var chef för CIA:s operationer i landet. För den som vill veta mer om USA:s och CIA:s inblandning i Angola kan Stockwells bok vara intressant. Stockwell (1978).
[26] Andersson - Svenning (1975), s. 16.
[27] Andersson - Svenning (1975), ss. 17-18.
[28] Andersson - Svenning (1975), ss. 26-27.
[29] Andersson - Svenning (1975), s. 24.
30 Jernewall (1976), s. 218.


[31] Hur självständigheten vanns (1990), s. 78.
[31] Jernewall (1976), s. 228.
[32] Hobsbawm (1994), s. 255.



[34] Jernewall (1976), s. 227.
[34] Jernewall (1976), s. 225.
[35] Hobsbawm (1994), s. 508.
[35] Davidson (2001), s. 165.
[36] Jernewall (1976), s. 230.
[37] Davidson (2001), s. 165.
[38] Davidson (1980), ss. 341-342.

[39] Blum (2003), ss. 250-251.
[40] Davidson (1973), s. 198.
[41] Cervenka (1988), s. 6.
[42] Davidson (1980), s. 268.
[43] Davidson (1980), s. 268.
[44] Davidson (1980), s. 269.
[45] Davidson (1980), s. 269.
[46] Cervenka (1988), s. 9.
[47] Cervenka (1988), s. 9.
[48] Se t ex Davidson (1980), s. 342.
[49] Cervenka (1988), s. 8.
[50] Blum (1988), ss. 328-329.
[51] Blum (1988), s. 329.
[52] Davidson (1980), ss. 341-342.
[53] Cervenka (1988), s. 8.
[54] Davidson (1973), s. 167.
[55] Davidson (1973), ss. 167-168.
[56] Cervenka (1988), s. 11.
[57] Deutschmann (2002), ss. 8-9. Avtalen, som slöts under tillsyn av Förenta Nationerna, finns i Avtalet om Namibia (2002), s. 56., och i Avtalet om Angola (2002), s. 59.
[58] Förord (2002), s. 5.
[59] Se till exempel Cervenka (1988), ss. 6-11. och Davidson (1979), ss. 341-342.
[60] Lundestad (2000), s. 105.
[61] Lundestad (2000), s. 7.
[62] Cervenka (1988), s. 11.
[63] Cervenka (1988), s. 11.
[64] Cervenka (1988), s. 11.
[65] Se till exempel Davidson (1980), s. 342.
[66] Deutschmann (2002), s. 10.
[67] Deutschmann (2002), s. 10.
[68] Deutschmann (2002), s. 10. CIA (Central Intelligence Agency) är USA:s underrättelsetjänst. Den har sysslat med såväl politiska som militära ingrepp över stora delar av världen.
[69] Deutschmann (2002), s. 10.
[70] Deutschmann (2002), s. 14.
[71] Deutschmann (2002), s. 10.
[72] Deutschmann (2002), s. 10.
[73] Deutschmann (2002), ss. 10-14.
[74] Deutschmann (2002), s. 14.
[75] Deutschmann (2002), s. 19.
[76] Deutschmann (2002), s. 14.
[77] I båda fallen utgjorde både portugiser och ”vita legoknektar (som) rekryterats från världens alla hörn” en enligt Risquet inte obetydlig del av denna offensiv Bland de portugiser som var inblandade handlade det ”främst om fascistiska officerare som inte ville åka hem till ett demokratiskt Portugal, utan därför stannade i Sydafrika”. Deutschmann (2002), s. 14.
[78] Deutschmann (2002), s. 15.
[79] Deutschmann (2002), s. 15-16.
[80] Murray (1987), s. 35.
[81] Détente betyder på franska antingen avtryckare på skjutvapen eller i bildligt tal avkoppling. Man kan anta att de av Sydafrika hotade länderna var tillägnade den förra betydelsen, och de styrande i Pretoria den senare.
[82] Murray (1987), s. 36.
[83] Homelands, eller Bantustans, är benämningen på en sorts reservat som ingick i rasåtskilnadspolitiken. De innebar att man tvångsförflyttade afrikaner från ”vita” till ”svarta” områden. ”Hemländerna” fick ”lokal självstyrelse”, vilket i realiteten innebar att de inte längre räknades som sydafrikanska medborgare. De förlades i regel till ofruktbara områden och ledde till familjesplittringar då männen ”importerades” som arbetskraft till Sydafrika där de fick leva i härbärgen, medan kvinnorna och barnen blev kvar. Som självständiga stater godkändes de aldrig av någon annan än Sydafrika.
[84] Deutschman (2002), s. 14.
[85] Deutschman (2002), s. 16.
[86] Murray (1987), s. 36.
[87] Deutschman (2002), s. 16.
[88] Chomsky (1995), ss. 526-527.
[89] Deutschman (2002), s. 24.
[90] Citerat i Förord (2002), s. 6.